Blåset

 Blåset#1 2016

Ledare

Välkomna tillbaka till Blåkulla och er trogna redaktion vid Blåset!

Terminen startade med buller och bång (bokstavligen, vi tackar särskilt för gong- och trum-orkestern, mycket pampigt) och med det sedvanliga firandet av Trettondagsafton. Det var i år mycket fint med lite snö på marken och bålet flammade i natten när vi till och med fick lite stjärnklart. Den värmda päppelmusten värmde och popkornen smällde i sina metallbyttor kring bålet. Salamandrar klättrade runt ved och ris och facklorna speglades i vallgravens halvfrusna vatten. Matcherna var spännande, spelarna var stolta, föräldrarna var många och kvällen var lång. Allt som allt en lyckad tillställning.

Som seden bjuder har vi sökt Svartkoppen för ett uttalande kring festligheterna och Blåset kan meddela att “inget utom veden, ett och annat ögonbryn och några bortglömda popkornspannor brann upp, så det får räknas som en smärtfri inledning av terminenn. Om nu paddan kunde hitta hem också”.

Även om det stämmer i sak är vi på Blåset beredda att gå längre än rektorn och säga att det var ett alldeles särskilt underbart firande. Det kan vara för att vissa här på tidningen går sista terminen på sista året, och allt har fått ett romantiskt skimmer av nostalgi redan innan det är över, men det kan också vara så att vi som skola är bättre än någonsin. Ja, det kan ju faktiskt vara båda.

När ni läser resten av detta nummer av Blåset är vi beredda att slå vad om att ni tycker detsamma.

Chefredaktör, Petter Polindrom

Grååådan försvunnen, Lövgrodorna utan hopp, matcherna fortgick utan blodvite

Vid lagparaden inför vänskapsmatcherna på Trettondagen var det som seden kräver en strid på kniven över vilket lag som kunde frambära den bästa maskoten. De kom tågande längs vallgraven fram till läktarna och ut på quidditchbanan med fanorna fladdrande i vinden och fanfarerna ljudande över nejden. Snöflingorna singlade ner kring både maskotar och lagkamraterna och det hela var strålande. Först kom Tornfalkarna med Fatima Kahn i spetsen (Nour Kahn strålade av stolthet över sin dotter, och det med rätta, hon är en lika begåvad spelare som hennes mor är akademiker, och som vi alla vet är det inte lite), hon hade som belöning för sin fina insats i sista matchen innan terminsslutet fått äran att vissla ner tornfalkarna från sina bon.Med en silverfjöjt till läpparna lät hon ljuda den melodi vi alla lärt oss att älska att höra och falkarna svepte i formation över lagets uppställning. Sedan landade de på axlarna av spelarna och var alldeles stilla medan vi alla sjöng skolsången. Mycket stämningsfullt.

Så kom resten av paraden. Vildsvinen i sina brandgula uniformer med de svarta ränderna ledde , och först ut var Daniel ‘Dängarn’ Mårdklint med Brutus, för dagen var det stolta minisvinet klädd i åskgudens skrud. En hjälm med horn och en röd mantel. Nordanvind jublade vid denna tydliga fingervisning om vilken vind de ledande spelarna i laget tillhörde och de stampade i läktaren medan de skanderade “böka! böka! böka!” som alla ute på gräsplanen.

Igelkottarna kom efter i sina turkosblå och vita uniformer med Pigge på ytterst piggt humör. För dagen hade han fått taggarna prydda med ljusblå och vita minimarshmallows och det vattnades i munnen vid tanken på att grilla dem senare. Helt utan skada för Pigge, förstås.

Sist kom Lövgrodorna. Platsen de fått, och gjort sig förtjänta av, efter förra terminen (eller de senaste årens) insats. Låt oss tala klarspråk – brist på insats. På en kudde bar de fram Grååådan, och paddan upplevdes vara större än någonsin, inte bara på grund av den halsduk i lagets skrikgröna och svarat randning som den var insvept i utan säkerligen också på grund av allt sofflocksliggande.

Det hela avlöpte som om de övat paraden i veckor i förväg, vimplarna smällde över slottstaket och folk jublade på läktarna och så var det dags för uttåget.

Det är nu, kära läsare, som er trogna reporter i vanliga fall skulle ha avrundat med ett par väl valda tips om kommande termins tabell, men istället fick vi åse hur falkarna lättade från lagets axlar, gjorde en magnifik svepning över allas huvuden och skrämde slag på både Pigge och Grååådan.

Pigga rullade ihop sig till en boll och var som sådan lätta att hitta igen. Grååådan däremot försvann spårlöst. Kvar på kudden låg halsduken men inte ett spår av Lövgrodornas maskot. Kalabalik utbröt bland de närmast sörjande, men vid det laget hade större delen av åskådarna gått vidare till eldsslukningsuppvisningen. Skallgång efter den förlupna padda ordnades men utan resultat.

Om någon har sett eller hört Grååådan uppmanas de att vända sig till rektorn, Lövgrodornas lagkaptener eller till redaktionen för Blåset.

Eftermiddagens två matcher avlöpte också utan blodvite till allas glädje. Ingen vill se en upprepning av den olyckliga avslutningen på förra terminens spel då Fjodor Pjosk och Henrietta Nattviols luftkollision resulterade i ett kort men intensivt blodregn över västra läktaren. Lotten hade matchat de olycksaliga Lövgrodorna, redan från början nedslagna över den försvunna Grååådan, mot de till synens obesegerbara Tornfalkarna.

Matchen började också som förväntat. Fatima Khans och Leo Hviskfeldts otroligt välkoordinerade dubbelspiraler fick Lövgrodornas försvarare att flyga likt Blåkulla – i alla vindens riktningar – och ställningen var 0-40 innan den första kvarten var till ända. Situationen förbättrades inte av att Lövgrodornas sökare Elias Knäppvals Löök drabbades av magkramper efter allt för vidlyftigt smakande av treddondagspunchen och tvingades lämna matchen. Ersättaren, den unga och oprövade Galatea Mondieux, utbytesstudent från Beauxbatons, tvingades ouppvärmt svinga sig upp på sin lånade Tvärnit-7a! När Tornfalkarna sedan i snabb takt  gjorde ytterligare två vackra mål, trots en tapper insats från målvakten Sofia-Septindra Tuhn trodde alla att ridån var på väg att gå ner över Lövgrodorna. Att hoppet – likt så många gånger förr – hade övergivit dem. Men då kära läsare, i vad som kan beskrivas som den mest sensationella vändningen under hela terminen, störtdök Galatea Mondieux i en totalt dödsförraktande dykning och fångade kvicken som hade gått oupptäckt förbi Tornfalkarnas sökare. Slutresultatet 150-60 till Lövgrodorna innebär inte bara grodornas första vinst på flera säsonger, det inger också en förhoppning hos de hårt prövade grodfansen att flytet kanske äntligen har återvänt. Den här reportern väntar i alla fall med spänning på vad som kan hända nästa gång Lövgrodornas nya sökar-stjärnskott tar till kvasten.

Parallellt med quidditchmatchen spelade också Vildsvinen mot Igelkottarna i en bluffarschackmatch som saknade all den spänning och dramatik som samtidigt syntes på quidditchplanen. Varken vildsvin eller igelkottar har ju imponerat än så länge under terminen så besökarantalet på bluffarschackarenan var från början lågt, även om professor emiritus i försvar mot svartkonster Louisa Mårdkull som vanligt stod klistrad vid långsidan. Många hade förväntat sig trevande och försiktigt spel med utplacerandet av många sekundärkämpar och få tidiga avgöranden. Istället fick publiken se Vildsvinen öppna med  en överraskande men i slutändan misslyckad chanstagning där de som första kämpe placerade ut sin köpman transmogrifierad till en snörvlande hinkypunk. Olycklgtvis för Vildsvinen var Igelkottarna på hugget och med en skicklig motbesvärjelse avslöjades köpmannens butiga ölmage genom hinkypunkförvandlingen. Efter att Vildsvinen hade visat sin hand på detta oskickliga sätt kunde sedan Igelkottarna enkelt utmanövrera dem resten av matchen. Deras lönnmördare hade hela tiden kniven på köpmannens strupe och inte ens ett desperat försök från Vildsvinen att offra sin elementar i centrum av spelplanen kunde ändra på detta. Det var med en uppgiven suck Vildsvinens lagledare Paloma Prius till slut gav tecken till att låta kampen börja. När dammet lagt sig var stora delar av Vildsvinens kämpar utplånade och även om Igelkottarnas två mest värdefullaste kämpar var utslagna var detta helt i enlighet med deras plan. Slutresultatet blev närmast en utskåpning: 37-11 till Igelkottarna. Det står nu helt klart att Vildsvinen har all anledning att gräva ner signa bluffarschackambitioner resten av terminen – för återigen har de gått bet på ett närmast svinigt sätt.

Sportkommentator, Petronella Polindrom

 

IMG_2096 (2)

Ny termin, nytt lag, ständigt nya traditioner?

Under trettondagsfirandet fick vi se en fantastisk uppvisning i lagfärger, och då talar jag inte om de relativt nya uniformerna som våra spelare stoltserade med, utan jag talar förstås om supportrarna på läktarna.! Gamla och nya elever från Blåkulla, föräldrar och släktingar till både spelare och elever, och så förstås pressen som var på plats för att bevaka tillställningen, alla visade de någon form av färg vid detta tillfälle.

Laghalsdukarna var den tydligaste indikatorn på var man stod, men även mössor, vantar, sockar, tröjor, och i ett minnesvärt fall, en hel rock, kan visa upp vilket lag som har ens hjärta.

Igelkottarna hade en rejäl hejarklack klädd i det turkosblå- och vit-randiga som är deras färger. En och annan färgklick sågs bland dem där bärarna valt att visa vilken vind de går på genom fransar, tofsar och bollar på mössorna. Det var glädjande att se att de fräcka kottarna hade dragit fans från alla vindarna.

Vildsvinens supportrar hade målat streckkrigsmålning i ansiktet i det svarta och brandgula som är deras färger och flera hade små sköldar med vildsvinshuvudet målat på som de slog skedar emot under sina hejarramsor (skedarna är förstås ett attribut som tillkom förra året under grötätartävlingen där Daniel ‘Dängarn’ Mårdklint vann och därför fick ta hand om Brutus över jullovet. Han är lika bra med en sked som med ett slagträ.). Ett nytt inslag bland dräkterna var mössorna med en borstig man från pannan till nacken i orange, somliga hade till och med öron på sina mössor och tillsammans var det en skräckinjagande syn.

Tornfalkarna hade förstås den överlägset största klacken bland supportrarna och deras lila och vita ränder var de dominerande färgerna för hela kvällen. Det syntes flera stickade tröjor med falkarnas symbol på bröstet och det var fler lila nyanser än på en syrenbuske på läktarna, men vi vet alla att det klappade ett Tornfalks-hjärta under dem alla, oavsett.

Lövgrodornas svarta och giftgröna var det värre med. Den långa svacka, en dalgång av förlorade matcher, ett moras av tappade poäng, har inte gett några medgångssupportrar, men de som en gång börjat heja på en underdog verkar inte byta färg.

Efter att ha sett denna variation bland plaggen framstår det klart att det har gått mode i bredden på ränderna, i längden på halsduk och i mängden utsmyckningar som visar vindstillhörighet, men de minsta gemensamma nämnarna förblir de samma. Och ifall någon känner för att byta lag, eller kanske skaffa sig en ny, fräsch halsduk, eller kanske har en släkting som inte övat sin kroshettery- eller klickettynitty-formel på ett tag så är det här en riktlinje att hålla sig till, klicketynitty major ifall det önskas bredare ränder. :

Halsdukar randas med fördel i lagets två färger, börja med svart/vitt och ta sen lagets egen färg. Gör ränderna ca 5 cm breda (tjockare eller smalare efter smak och tycke, klicketynitty major ifall det önskas bredare ränder). Den bakre delen, det som ligger runt halsen och nacken, görs i solid färg (svart eller vitt) för att, om så önskas, kunna sätta lagets tygmärke på. Fransar eller tofsar i ändarna på halsduken görs med fördel i vindens färger.

När det kommer till material och plagg så finns det en lika stor bredd som i utformningen. Det är allt från den gotländska naturfärgade svarta ullen i de mörka partierna på somliga halsdukar, till det skiraste vita angoragarn i till exempel min egen igelkottshalsduk. Vi spandade in både en kashmirtröja i brandgult på Faust Fennel, lärare i runskrift, samt knähöga rutiga strumpor i tornfalkarnas färger på professor Hilarius Möller. Både de som bär färgerna och de som gjort plaggen verkar vara överens om vad som är det viktigaste – att heja fram sitt lag till seger!

Vi ser fram emot att få se ännu finare uppvisning av lagfärger vid nästa match som går av stapeln den trettonde februari. Syns där!

Vid pennan för vår förfining,

Kaspian Crusemynthe

 

IMG_2095

***

Efter det att Klyddig och Tön upphöjts från att vara en skoltidning på Blåkulla till en större regional veckotidning (KT) har skolan fått en ersättare i form av skoltidningen Blåset. Under denna rubrik kommer det att publiceras en del artiklar från tidningen som är specifikt Blåkulla-relaterade. Skrivna av den lilla men hängivna redaktionen. Vi inleder här med en glädjande nyhet för tidningen själv:

***

 

BLENDA TILLBAKA VID ALMA MATER – intervju för Blåset

Vi på Blåset är glada att kunna välkomna Blenda Blacke-Möller tillbaka till Blåkulla och är stolta att meddela att Blenda accepterat positionen som Assisterande Redaktör. Vi fångade henne mellan uppdrag för att ställa några frågor.

Blenda

Blåset: Så Blenda, välkommen tillbaka! Hur känns det att skriva för Blåset istället för Klyddig &Tön som du gjort de senaste åren?

Blenda: Kära du! Det är förstås en heder att få det ansvarsfyllda uppdraget att vara den som överser skoltidningens produktion. Jag menar, även om chefredaktören är en elev, som sig bör, så är det ju ett sant hedersuppdrag och jag hoppas på att vara en samvetsgrann rådgivare. Det har ju alltid varit min mening att KT var bättre när den drevs helt av skolan (Tack Blenda! det tycker vi med! red.anm.), men den här nya tidningen ger mig hopp om en livskraftig publikation med lite luft under vingarna. KT i all ära, men att komma tillbaka hit, där jag skrev mina första reportage är ändå som att komma hem.

Blåset: Din senaste resa gick ju till Angkor Vat och dina arkeologiska fynd var lika spännande som dina resereportage. Har du några nya resor inplanerade

Blenda: Det kan man aldrig veta! (skratt) När resfebern sätter in och det kliar i arkeologfingrarna, då måste man lyssna och ge sig ut. Men jag känner mig lugn, redaktionen är så stark i år att jag inte kommer att behöva vara på plats hela tiden. Hille (professor Hilarius Tiberius Möller, lärare i Trolldomshistoria och Blendas make red.anm) är inte riktigt lika ressugen som jag, så jag försöker dela tiden mellan gamla goa Blåkulla och varhelst reslusten tar mig.

Blåset: Frågan som alla ställer sig nu är förstås: vilket lag hejar du på nuförtiden? Du var lövgroda när du var elev här, men Tornfalkarnas framfart måste väl imponera?

Blenda: (skrattar och fluffar upp den limegröna och svarta halsduken) Nej vet du vad, jag är ingen kappvändare. Bara för att mina kära Lövgrodor inte har en titel i år så lämnar jag inte deras läktare!  Men det betyder inte att jag inte hejar på Tornfalkarna när de spelar. De är ju trots allt ett blåkullalag och jag är lojal. Tro inget annat!

Blåset: Hur har du funnit dig tillrätta här på skolan? Känns Östanvind och Västanvind som förr?

Blenda: Alla har varit mycket välkommnande och att undervisa på min gamla Östanvind är ett rent nöje. (Blenda undervisar i Förvandlingskonst. red.anm.) Att sen Hille undervisar på Västanvind gör ju att det är som hemma redan. Jag uppskattar förbättringarna också, Östanvind hade problem med taket när jag gick ut, somliga takpannor hade blivit utsatta för lite för mycket vilsekomna trollformler och ibland försvann de, ibland blev de till palmblad, ibland släppte de igenom regn som snöflingor. Ja, det är helt enkelt fint att det har blivit åtgärdat. Men alla de gamla egenheterna finns kvar, så att inte själen gått ur huset.

Blåset: Skönt att höra! Men berätta, vad har du för planer för den närmaste framtiden?

Blenda: Förutom att drilla mina elever i förvandling inför terminsprovet så ser jag verkligen fram emot Professor Mirabilis besök i januari. Det är en exkursion jag inte tänker missa!

Vi på Blåset tackar Blenda för att hon tog sig tid att svara på våra frågor och ser fram emot att arbeta med henne för skoltidningens bästa.

Annonser