Blåkullas vindar och lag

Som elev på Blåkulla magiska läroverk handlar det mest om studier givetvis. Det är ju inte för inte som skolan har rykte om sig att erbjuda en av de bästa magiska utbildningarna i Europa. Några saker påverkar dock en elev lite extra i det dagliga livet: nämligen val av vind att studera på och lag att engagera sig i. Här nedan kommer fördjupad information om Blåkullas vindar och lag.

Småvindarna

Att välja vind på Blåkulla

Att som ung student veta exakt vad man ska ha för inriktning för sina studier under sina år på skolan är inte så lätt och Blåkulla Magiska Läroverk lägger därför en hel del tid på att hjälpa och guida studenterna rätt.

Ett första steg är att varje elev får spendera tid med Torsten: skolans kroppslösa studievägledare vars huvud rymmer mycket klokskap, trots den många gånger lite buttra framtoningen. Torsten intervjuar och för samtal med varje elev och har – efter över hundra år på jobbet – en osviklig intuition och en fantastisk förmåga att plocka upp nyanser i vad eleverna säger. Ofta kan han lukta sig till elevernas sanna kall och dolda drömmar – inte sällan till föräldrarnas missnöje då föräldrar i alla tider ansett sig vet bästa vad deras barn borde fokusera på. Torsten vet dock att en passion och en inre drivkraft är central för att en student ska lyckas med sina studier och han tar mycket lite hänsyn till föräldrar som vill leva ut sina egna drömmar genom sina barn. Torsten kan ibland verka lite butter och trulig (till den grad att vissa äldre elever vågar kalla honom Truliga Torsten bakom hans ry… nacke) men detta beror mest på att han inte har tålamod med hittepå, falsk blygsamhet, strulande, tipptassande, överdrivet bristande självförtroende eller opassande velande. Torsten tänker kalla en spade en spade, en mosshoppare en mosshoppare och en uråldrig version av Necronomicon för en uråldrig version av Necronomicon. Torsten avslutar varje samtal med nya elever med att ge sin rekommendation till dem och förklarar också på vilka bevekelsegrunder han kommit fram till dessa. Han informerar också eleverna att det i slutändan är deras val men att han kommer att föra sina rekommendationer vidare till vårdnadshavare. I sällsynta fall har han dock låtit bli att göra detta – eller till och med mörkat – om en elev haft särskilda bevekelsegrunder. Bara för att Torsten tekniskt sett inte har något hjärta är han inte utan hjärta.

Nästa steg för att försäkra sig om att varje elev ska få chans att hitta sitt hjärtas mening beträffande sina studier är att alla elever de första året – oavsett vilken vind de valt – till stora delar läser samma grundkurs. Endast ett par lektioner i veckan är vigda åt vindens specialistområden under de första två terminerna. Denna specialisering ökar sedan gradvis under hela utbildning ända fram till sjätte året då eleverna nästan uteslutande formar sin egen utbildning och söker till olika avancerade kurser hos skolans olika professorer. På detta sätt får alla elever en chans att pröva på alla viktiga magiska discipliner och kan då tänka om om något som de tidigare inte tänkt på eller varit medvetna om skulle väcka deras passion.

Avslutningsvis så tillåter ju Blåkulla byte av vindar mellan terminerna, efter det att första årskursen avslutats. Att på detta sätt “blåsa mellan vindarna” är helt normalt och gäller en 10-20% av eleverna varje termin. I vissa fall handlar det om att eleverna kommit till insikt om sina egna önskemål inför framtiden, i vissa fall om att de vuxit och förändrats som personer och i vissa fall handlar det om att de mycket medvetet skräddarsyr sina studier för att passa en framtida yrkesutövning. En blivande magisk möbeldesigner kan till exempel ägna en del av sin utbildning på sunnanvind och där tillägna sig kunskaperna om träslag och annan flora, för att sedan byta till östanvind och fördjupa sig i förvandlingskunskap för att spetsa sina designförmågor så mycket som möjligt.

 

Vindarna

Blåkulla Magiska Läroverk är en stor skola med många byggnader och tillbyggnader. Elevhemmen är döpt efter de fyra vindarna som blåser och detta beror i huvudsak på hur elevhemmen är placerade. På Blåkulla finns fyra flyglar och var och en av dessa flyglar har öppna vindar stora nog för att rymma både, sovskåp för ett femtiotal elever (eller magiskt mer om det skulle behövas), gemensamma elevutrymmen, studieplatser och för inriktningen vidhängande specialistbibliotek. Trots att elevhemmen på detta sätt har samma förutsättningar har de ändå över tid förvandlats och formats till mycket olika platser, med sina unika abrovinker och sin speciella stämning.

 

På Sunnanvind har växtligheten bitvis tagit över eftersom studenterna envisas med att ta med sig sina studieobjekt upp från växthusen. Vindens tak har också ersatts av glasfönster vilket i praktiken gör vinden till ett stort orangeri där sovsalar och bibliotek går att finna bland grönskan. Trots strikta regler kring magiska djur har också dessa över tid invaderat vinden där eleverna ständigt dras mellan sin vilja att följa regler och sin passion för att föda upp snattrande smålänningar eller morrande mosshoppare. En del av de magiska kreatur som över tid smugglats in på vinden har givetvis kommit loss och bildar nu små egna kolonier. Detta gör att alla böcker måste låsas in eller skyddas med skyddsbesvärjelser eftersom de vilda septrinerna föredrar pergament och papper när de bygger sina bo och inte tvekar att riva dem ur vilken bok de än hittar. En illa skött bok eller en bok med sidor som fattas kallas en ”sunnanängsbok” på skolan och det är inte en komplimang. Enligt tanken att ”en blir som en umgås” är Sunnanvinds elevskåphall också en ovanligt individualiserad och i många elevers ögon ”mysig” plats. Många elever har bott in sig ordentligt och ibland är gränsen mellan skåp och bo hårfin. Elevhemmets föreståndare har sedan länge gett upp kampen mot värmande fenixfjädrar och höstmörkershalm utan koncentrerar sig på att hålla de värsta avarterna stången. Den elev som smugglade in en bäckahäst och försökte gömma den på vindens toalett och bad fick en skarp tillsägelse.

Det allmänna bohemiska kaoset på Sunnanvind, i kombination med orangeriets högre värme gör det den dock till en populär studieplats – även hos elever som tillhör andra vindar. Att samstudera med sunnanvindselever är därför mycket omtyckt. ”Vi har ett projekt ihop”, eller ”vi sampluggar till en tenta” är därför vanliga ursäkter när prefekten ifrågasätter varför det blåst in så många elever från andra vindar.

 

På Nordanvind är stämningen en helt annan. Redan vid entrén till vinden sätts stämningen i form av gravitashallen: en minnesplats över forna elever och lärare som stupat i kampen mot svartkonsterna och diverse magiska monster eller varelser. En kroppslös röst läser den långa listan med namn, ålder vid deras död, dödsorsaker och – i de fall där det är möjligt – vilka misstag som ledde till deras död och vilka kunskaper som kunnat rädda dem. Den mest spralliga tolvåring som nyss kommit från kvastbollsträning kan inte undgå att känna det allvar som vilar över vinden vid ett sådant mottagande. Övergripande på hela vinden – både fysisk i form av arkitekturen och psykiskt i form av fokus och lektioner – är att när faran kallar är det nordanvinden som först måste blås till storm. Självklart är nordanvindens elever tonåringar med allt vad det innebär av fjanterier, bus, skolk och ung kärlek men i bakgrunden finns hela tiden att det man studerar är något farligt och hotfullt på riktigt. Det allra tydligaste beviset på detta är att eleverna på nordan med oregelbundna intervaller och helt utan förvarning utsätts för attacker av diverse monster och besvärjelser. Det kan vara en så liten sak som att professorerna på Blåkulla placerar in förhäxade föremål på vinden till att de transfererar in vredgastar mitt i natten. ”Vinden blåser kall på nordan”, säger man med viss bävan på Blåkulla men det är också en källa till stolthet hos eleverna som studerar på vinden. Arkitekturen på vinden avspeglar också den övriga stämningen. De gotiska blyinfattade glasfönstren tyckt alltid släppa in ljuset i precis rätt kalla blå nyans och den hoppande portalen som gömmer sig på vinden kan när som helst förvandla den dörröppning du skulle gå igenom till en port ut i viskande skogen. Det sistnämnda är acceptabelt när ett helt gäng studenter är påklädda och på väg till lektion men mindre roligt när du ensam är på väg in i badrummet med endast en handduk runt midjan.

 

På Östanvind finns som på få andra platser på Blåkulla en förståelse för ords betydelse och vikten av korrekt och tydlig placering av saker – såsom det kommer an på ett elevhem som sysslar med trollformellära. I sin tydligaste form kommer detta till uttryck i form av en besvärjd andetjänare som vilken östanvindselev som helst kan be om hjälp av. En andetjänare som följer varje instruktion till punkt och pricka och för vilken korrekt interpunktion kan avgöra skillnaden mellan ett behagligt liv och katastrof och där en vag och slarvig begäran efter ”en stor kopp te” kan mycket väl resultera i att en nästan blir krossad av en 50-kilos tekopp, med lite teblad i botten. I längden gör detta att det är mycket lätt att känna igen en östanvindare på Blåkulla. De ger alltid otroligt korrekta svar, vinner ständigt alla offentliga debatter och förolämpar som inga andra på skolan. Att ”bli träffad av östan” är på Blåkulla en omskrivning för att blivit riktig ditsatt eller bränd i en diskussion – men ibland hör man också elever muttra att ”det blåser en dryg östanvind” när någon från östanvind för sjunde gången rättar en klasskamrat kring det korrekta användandet av ett visst ord. Det faktum att östanvind också är centrum för skolans förvandlingsexpertis gör att vinden allt som oftast ser ut som en korsning mellan ett tivoli, en zoologisk trädgård och en krigszon. Det är en ständig sport mellan eleverna på östanvind att förvandla de mest vardagliga saker till något fullständigt helknäppt. Av denna anledning pluggar elever i böcker som ser ut som flamingos, sover i magen på en val, tänder lampor i form av skridskor och så vidare. De bereder östanvindseleverna stort nöje att ha studiebesökare från andra vindar som förvirrat inte om den gigantiska högen rykande hundbajs är en fåtölj eller bokhylla – eller ännu värre, något som en rock lämnat bakom sig.

Biblioteket på östanvind är skolans bästa specialistbibliotek men då det självorganiserar sig minst en gång om dagen gäller det att ha blixtkoll på vad man letar efter eftersom det på förväg inte går att säga om biblioteket är sorterat på författare, titel, färg och nyans, sidantal, skriven kronologi, anskaffad kronologi eller utlånad kronologi. Allt för att hålla eleverna på tå.

 

På västanvind finns Blåkullas vackraste möbler och i den stora studiesalen skolans pampigaste eldstad ständigt perfekt underhållen av eld-elementarer, salamandrar och förbipasserande fenixar. Här hittar man också störst antal talande porträtt och en ovanligt stor koncentration av spöken. Allt detta sammantaget gör att vinden har en lite gammaldags atmosfär och nya västanvindselever lär sig snart att ignorera ständiga gliringar från spöken och porträtt av gamla lärare som påpekar att det ”minsann var annat på deras tid”. Att historien sitter i väggarna på detta sätt har dock sina fördelar. Om en undrar om något som har med Blåkulla att göra så är det bara att fråga en västis. Om de inte redan kan det kan de bara fråga någon av alla tillgängliga experter på eller i väggarna som var med när det hände. Västanvindselevernas ständiga arbete med elementen och elementarer gör också att de dels är utmärkta förhandlare och dels spelar kvastboll med särskilda restriktioner. Det är inte ovanligt att se västisar gå över stora borggården helt torra trots att regnet öser ner eller bäras på kuddar av luft på väg till lektionen. Samtidigt lär sig eleverna där den hårda vägen att det alltid finns ett pris att betala för varje överenskommelse med elementen som görs. ”Ett avtal som görs när västanvinden blåser” är ett som man måste hålla om man vill undvika konsekvenser och alla på skolan vet också att ”en västis betalar alltid sina skulder”. Det alkemiska laboratoriet som västanvind delar med Durmstrang genom magiska portaler är ett av Europas förnämaste men det gör också att ångor av svavel ibland tränger in på vinden vilket gett upphov till uttrycket att ”någon släppt en västan” när det luktar lite prutt.

 

Tävlan och rivalitet

Trots att Blåkulla Magiska Läroverk både accepterar och uppmuntrar elever att blås mellan vindarna så råder ändå rivalitet mellan de olika elevhemmen och deras respektive specialistkunskaper. Skolan gör sitt bästa för att uppmuntra respektfull tävlan men håller samtidigt ögon på eventuella avarter. I slutändan är alla Blåkullaelever i första hand – det är ju inte Storbritannien eller Angerboda holme!

Det tydligaste tecknet på tävlan mellan eleverna och elevhemmen synd i skolans stora och vackert ornamenterade vindflöjel som pryder det högsta tornet. Denna vindflöjel pekar oavsett faktisk vind i riktning mot den vind som för närvarande har gjort de bästa resultaten. Resultat på prov, på laborationer och muntliga examinationer och uppvisningar uppdateras i realtid och kan resultera i att vindflöjen när som helst kan vända. När detta händer blåser en kort men stark magisk vind över hela skolområdet – inne som ute – och detta återföljs ofta av hurrar-rop, visslingar och buanden beroende på vilken vind elever och lärare tillhör. Vid några enstaka tillfällen är det en enstaka elevs insatser som får vinden och vända och en sådan elev kan räkna med att bli hjälte för en dag och trakteras och skämmas bort av både klasskamrater och lärare. Eftersom många lärare är före detta elever på Blåkulla, alternativt själva är kopplade till elevhemmen i form av föreståndare, biblioteksansvariga eller dylikt deltar de helt skamlöst i firandet när vinden vänder i deras riktning. Stoltheten över den egna vinden är alltid stor på skolan. Samtidigt finns det också ett djupare underliggande budskap. ”När som helst kan vinden vända” säger elever på Blåkulla och lär sig på detta sätt att jobba hårt även i motgång.

 

 

Blåkullas fyra lag

 

Bakgrund

Under andra halvan av artonhundratalet ökade populariteten för fysisk fostran på de magiska läroverken i landet. I samklang med den rådande mundisandan blev organiserad idrott, tävlan och föreningsliv populär och vuxenvärlden såg en chans att kanalisera ungdomlig entusiasm i en form som både stärkte sammanhållningen och övade viktiga överlevnadsfärdigheter nyttiga för en liten, utsatt och osynlig minoritet omgärdad av en stor och ibland oberäknelig majoritet. Får många häxor och trollkarlar fanns minnet kvar från häxbränningar bara ett århundrade tidigare och stödet för den framväxande föreningsrörelsen var därför stort. På Blåkulla beslöt man att skapa fyra lag som kunde leda eleverna i organiserad tävlan som lade lika stor vikt vid fysiska prestationer som mentala färdigheter. Vid denna tid var de populäraste häx- och trollkarlsaktiviteterna Häckmagi (en sorts hinderbanor med magiska inslag), Spöboll (troligtvis ursprunget till mundisarnas spökboll, minus de våldsamma besvärjelserna och de levande bollarna i form av snattrande smålänningar eller importerade franska fnörvlar) och en variant av det som kommit att bli dagens bluffarschack. Fyra lag bildades simultant för att inget lag skulle kunna hävda övertag i form av ålder och traditioner (något som aldrig hindrat dem från att spekulera kring vilket lagnamn som nämndes först) och det gavs namn efter populära djur ur bokskogens fauna:

  • Igelkottarna
  • Lövgrodorna
  • Tornfalkarna
  • Vildsvinen

 

Vilket lag ska en välja?

Lagen på Blåkulla är inte på något sätt ihopkopplade med de elevhem/vindar som eleverna valt att studera med. Blåkulla Magiska Läroverk jobbar mycket hårt på sammanhållningen på skolan och vill att nobel tävlan ska vara ett sätt för elever att finna gemenskap över studiegränserna. Därför spelar elementarmagiker från västan tillsammans med förvandlinsspecialister från östan och trolldrycksexperimentalister från sunnan. I en skola av sten med så månghundraåriga anor som Blåkulla är lagen och kärleken till lagen något av det som fyller väggarna med värme och passion.

För trots en stor intern och lokal rivalitet är lagen ändå Blåkullas stolthet när de representerar nationellt och internationellt. Om Vildsvinen går vidare i en europeisk turnering där Tornfalkarna slagits ut så svärs det inledningsvis (och koms med dåliga ursäkter) från falkarnas sida, men sedan sluter de och resten av skolan ändå upp och stöttar sina svin mot vilket lag det än är som måste besegras. Blåkulla står när det blåser hårt! Med detta sagt är det en faslig rivalitet internt mellan lagen och då många föräldrar och lärare själva varit elever vid Blåkulla finns det djupa traditioner och ett innerligt engagemang. Många gånger går tillhörighet till Blåkullalag i familjen i mycket högre grad än valet av vind – som ju kan variera med intresse och förmågor – och vissa familjer tar sitt engagemang på det största allvar. Att bära en vit-turkos igelkottshalsduk vid besök i anrika familjen Löök i Malmötrakten kan i värsta fall resultera att man anmodas ta eldstadsrytteriet till en varmare plats och enligt skvallertidningen Viskningar och rop gjorde Hans Helmut Erenborg sin dotter Felicia Erenborg arvlös när hon började spela som sökare för Lövgrodorna 1991.

 

Lagen – presenterade i bokstavsordning – helt utan värdering eller inbördes hierarki

 

Igelkottarna

Igelkottarna är ett lag som är vana vid att vara underskattade då de över tid ofta varit det lag med minst antal Blåkullastudenter i sina led. Samtidigt har de hållit jämna steg med de övriga lagen resultatmässigt vilket lett till att igelkottarna och deras fans bär sina taggiga mössor med stolthet. ”Vi må vara små men vi är vassa” som den legendariska tränaren Wilhelm Schwarz sa – om än med sin omisskännliga accent.

Igelkottarna samlas i klubbhuset beläget i botten av en av Blåkullas grindstugor. På pappret kallas lokalen oftast von Papens källare men för Igelkottar är den känd som ”Lövhögen”. I taket på Lövhögen sitter lager på lager av mästerskapströjor som Igelkottarna samlat ihop under åren och här känner dig sig värmda av fornstora hjältedåd under den kalla årstiden då det tränas och spelas färre matcher.

Historiskt har igelkottarna varit starkare i kvastboll än i bluffarschack och under en period efter det stora mundiskriget radade de upp segrar i nästan ett årtionde. 1948 nådde de sin kulmen då de svepte hem Europatiteln i en match på Malta. Mycket av den tidens framgångarna berodde då på vaktaren Kaj ”Knodden” Klingert vars reptilsnabba reflexer och försiktiga kroppshydda fick henne att liknas vid en oljad blixt. Trots att Knodden flera gånger anklagades för att ha husalvsblod i sig var det aldrig något som kunde bevisas. Efter en framgångsrik amatörkarriär blev Kaj proffsspelare i Tyskland där hon tyvärr olycklig och ensam drogs ner i ett förödande svampmissbruk och dog allt för ung. Spelare i dagens igelkottar svär ibland att de på plan kan se glimtar av Kaj i ögonvrån när de spelar och Knodden är och förblir lagets största stjärna. Att tala illa om den legendariska väktaren bland kottar är som att spotta i kyrkan och då kommer taggarna fram!

I modern tid har resultaten varit blandade för Igelkottarna och just nu pågår en satsning för att bygga ett bluffarschacklag som ska kunna konkurrera i framtiden. Speciellt lovande verkar tvillingparet Halvar och Vidar Dávvetai som sökt sig till skolan från Angerboda holme och vars överraskande strategi och intuitiva samspel lett till mycket goda resultat.

Igelkottarnas supportrar tillhör några av Skånes mest hängivna och de är kända för att resa i en flygande modifierad mundisbuss från sjuttiotalet (som tillhört någon form av rockband) till alla bortamatcher oavsett avstånd. Utseendemässigt känner man igen dem på de vit-turkosa kläderna och på den taggiga mössan. Maskoten Pigge lyfts fram till varje hemmamatch – så länge han inte är i ide i sin vagga i Lövhögen förstås – och hans taggar förses varje match med nya dekorationer.

 

Lövgrodorna

Lövgrodorna har i ärlighetens namn inte alltid varit Blåkullas mest lysande stjärnor. Storhetstiden under 1800-talet är sedan länge över och uttrycket ”Vi lever på hoppet” har bitvis blivit ett desperat mantra från föreningens hårda kärna av anhängare medan de stirrar in i väggen på den gamla roddstugan ner vid vallgraven som nu är klubbhuset ”Vattenhålet” (”Med fullständiga rättigheter hävdar ordföranden Kajsa Bröölarn Blotte). Bitvis har resultaten varit så dåliga att en vinst för lövgrodorna har likställts med att se en enhörning eller att hitta en klarspråkig Ministeriebyråkrat och länge diskuterades det i ganska seriösa akademiska kretsar om laget var utsatt för en förbannelse. ”Att vara Lövgroda är att hata sig själv lite” skrev den hyllade poeten Metti Pentianen efter sitt utbytesår på Blåkulla, men trots att han återvände till skogarna i Österbotten förblev han svart-grön livet ut, ty en Lövgroda är ingen medgångssupporter.

Historiskt var spöboll Lövgrodornas främsta disciplin och här höll de flera Europamästerskap och tog till och med en världsmästartitel (om än under mundiskrigsåret 1916 då det Belgiska mästarlaget inte kunde delta). I takt med att spöboll förlorade sin popularitet satsade grodorna på kvastboll men lyckades aldrig få satsningen att lyfta. Förlusten mot Stockholms Stjärnor 1963 – då grodorna av okänd anledning inte ens lyckade komma upp i luften på sina kvastar – förblir en symptomatisk påminnelse om lagets många motgångar. På bluffarschackplanen har det gått något bättre för de svartgröna och under tidigt åttiotal fick grodorna en oväntat svensk mästerskapstitel i händerna på det skruvade geniet Christoffer Danneman. Triumfen blev dock kortvarig och nittiotalet var ett årtionde som bluffarschackälskarna i klubben helst vill glömma.

I modern tid har motgångarna fortsatt fram till alldeles nyligen då grodornas bedrövliga kvastbollslag fått förstärkning av en genial sökare i form av utbytesstudenten Galatea Mondieux från Beauxbaton som gjort kometkarriär och nu anses vara en av kontinentens mest lovande stjärnor. Under idrottsläraren Gringolina Bludgers försiktiga coachning är kanske Lövgrodorna äntligen på väg mot den storhetstid som deras tappra, tappra fans har bett om så länge?

Lövgrodornas supportrar känns igen på den plågade men trotsiga blicken de gröna pösbyxorna och den svartgrönlångrandiga tröjan. På väg till, under och efter matcher tenderar de att blåsa i korta vasspipor de kallar kväkare för att framkalla Lövgrodornas karaktäristiska dödsvrål. Ofta samlas de efter matcherna för att likt mundisar som jämför sina ärr diskutera lagets värsta förluster och sina egna erfarenheter av dessa. Lagets maskot är Grååådan som i ärlighetens namn är en jättelik padda. Grååådan paraderas runt på en stor röd sidenkudde innan matcher – eller om man ska var mer noggrann – grååådan paraderades runt på en röd sidenkudde fram till dess att den mystiskt försvann innan premiärmatchen 2016. Intressant nog var det också vid detta tillfälle som Lövgrodorna tog sin första seger på många år vilket gör att visa supportrar inte letar så hängivet efter grååådan som de kanske hävdar. Kan grodan på något sätt varit kopplad till klubbens legendariska förbannelse?

 

Tornfalkarna

Tornfalkarna är det lag som åtnjutit mest framgångar under de senaste åren och de har också – totalt sett – fler titlar än något annat Blåkullalag, även om marginalen till Igelkottarna inte är milsvidd. Tornfalkarna är också den klubb på Blåkulla som ganska konsekvent har haft flest spelare och anhängare. Det finns helt enkelt gamla och stolta tornfalks-anor på skolan som generation efter generation av nya spelare och anhängare ärar.

Tornfalkarnas klubbhus motsvarar klubbens position på skolan och är belägen högt upp i roterande klocktornet, strax under några av Tornfalksbon som är belägna där. Från klubbhuset har spelare och anhängare en magnifik utsikt över kvastbollplanen och på väggarna hänger så många vimplar från besegrade motståndare att några placerats på en lina som går från klocktornet till skolans huvudbyggnad. Under ett besök på skolan uppfattade de upphöjde akademikerna och dignitären mäster Rinzen från Lhasa i Tibet flaggorna som ett hederstecken och rektor Kugel gjorde ingen ansats att ta hen ur den villfarelsen.

Historiskt sett har Tornfalkarnas framgångar nästan alltid varit i en av två discipliner men mycket sällan ingen av dem eller båda på en gång. Före det andra stora mundiskriget hade Tornfalkarna en storhetstid som bluffarschacklag men var inte särskilt framstående i luften. I början på femtiotalet och en bra bit in på sextiotalet avlöste kvastbollstitlarna varandra för att sedan sakta dala. På sjuttiotalet vann Tornfalkarna två världsmästartitlar i rad i bluffarschack under det lag som sedan har kommit att kallas ”Drömfemman” eller ”Dunarpsligan” efter byn som var tre av spelarnas hemvist. Dessa vinster talas det dock lite tyst om nuförtiden eftersom delar av Drömfemman sedemera blev framstående medlemmar av nya Skuggkabinettet och en av dem: Hektor ”Piskan” Paulun en kort tid tjänstgjorde som skolans ökände rektor.

I modern tid fortsätter Tornfalkarnas goda resultat. Början på 2000-talet såg en rad nationella och internationella titlar i bluffarschack och sedan några år tillbaka har kvastbollslaget visat fin form. Inte mins på grund av Fatima Kahn, dotter till professor Nour Kahn (som värvats till skolan från SihirVizir i Alexandria för att undervisa i Talmagi) och en ytterst skicklig dunkare och lagledare.

Tornfalkarnas supportrar känns igen på sina vingförsedda supportertröjor i vitt och lila som de flaxar med någon fasligt på läktarna under varje match och på de små pappdrakar i form av tornfalkar som fansen låter sväva över läktarsektionen medan spelet pågår och som gör små triumferande loopar och skruvar när spelarna når framgång på plan. Det är ingen tvekan om att Tornfalkarna är en klubb med luft under vingarna och att lagets talrika supportrar känner så också. Stämningen är alltid på topp när falkenerarna – som de kallas – är med och hejar på.

 

Vildsvinen

Vildsvinen har upplevt några triumfer under sina år som klubblag men mestadels har långa perioder av ganska solida (men inte strålande) resultat grumlats av klubbens turbulenta styre fylld med konflikter, kupper, skandaler och … ja, mer skandaler. Ingenting tycks dock stoppa Vildsvinen varken på eller av planen. Trots att de flera gånger flyttats ner i divisionerna på grund av konkurser eller bristande klubbformalia studsar de alltid tillbaka och fortsätter att leverera kämpainsatser på både kvastbollsplan och på bluffarschackbrädet. Liksom sin maskot Brutus finns det något oemotståndligt hos svinen som gör att deras supportar – men än mer deras motspelare och andra lags supportrar – förlåter dem för allt det bökiga och skitiga och gillar dem ändå.

Klubbhuset – ”Grytet” som det kallas av Vildsvinen själva, eller ”Stian” som motståndarna kallar det – ligger numera i en lokal nedanför köket där familjen Smula nu driver skolbespisningen på sitt oefterhärmliga sätt. I Grytet festas det rejält och klubbstugan dubblar ibland som underjordisk scen för spöpunkare och runmetallare på genomresa. Till exempel är det allmänt känt att Vildsvinen förlorade Nordiska mästerskapen 2002 då sökaren Markus ”Trynet” Mölle dök rak på vristen när han scendök under en konsert med Ylande Klyddet nere i Grytet – dagen innan finalen.

Historiskt sett var bluffarschacktitlarna på åttiotalet (tre svenska mästerskap i rad och två europeiska brons) klubbens bästa resultat sedan storhetrsdagarna i häckmagi under sista kvartsseklet av 1800-talet. Bluffarschacktitlarna hade dessutom – enligt en ganska samstämmig expertis idag – kunnat bli än fler och mer meriterande om inte geniet bakom framgångarna Molly ”Lippen” Lorén blivit så illa behandlad när det begav sig. Molly var pionjär för en ny sorts aggressivt bluffarschackspel med hänsynslösa offer som främsta kännetecken, som bedömare under denna tid (i huvudsak män) kallade ”osnyggt”, ”utan finess” ”brötschack” och dylikt. Molly, som aldrig tog skit från någon tröttnade till slut och golvade helt sonika en av dessa skitsnackande antagonister– huvudkommentatorn Stig Fnöskvall-Syrén av Pommern – och lämnade sporten för alltid. Idag vinns de flesta större titlar på hennes taktik, något som Lorén – idag en framgångsrik målare – säger att hon skiter högaktningsfullt i.

I modern tid har det gått värre. Sportsligt har det varit fortsatt solida laginsatser i både kvastboll och bluffarschack men en infekterad styrelsestrid 1997 resulterade i ett nedbränt klubbhus (Gamla stian) och att klubben förbjöds att spela alls i svenska ligan i flera år. Den nya, tillfälliga interimsstyrelsen har drivit klubben sedan 2007 men konkursen hänger ständigt över svinen. Under 2016 gjorde Vildsvinens bluffarschacklag en internationell tävling som letade sig in i historieböckerna då deras förlust var så stor att de statistiskt sett hade kunnat uppnå bättre resultat om de dragit spelpjäser ur en hatt och kastat dart för att se var pjäserna skulle spelas. En vanlig förening hade lätt kunnat få en rejäl knäck av självförtroendet för en sådan sak men Vildsvinen knuffdansar vidare till sin spöpunk och skanderar ”Böka, böka, böka! Tillsammans med sina supportrar.

Vildsvinens supportrar känns igen främst på sin oerhörda energi, de svarta tröjorna och de ilsket orangea kalufserna. Stolt bär de med sig minigrisen Brutus till hemma- som bortamatcher och likt Manneken Pis har grisen en till synes oändlig garderob med kläder som han kan smyckas med. Med oefterhärmliga hejarramsor som ”Kröka, böka, pöka!” vinner Vildsvinen och deras supportrar kanske inga ordensband eller medaljer men de vinner överraskande ofta folks hjärtan var de än drar fram. Vad som än händer kommer de inte att låta sig stoppas utan bara kavla upp ärmarna och skita ner sig – för klubben!

Annonser