Blåkullalajv jobbar vidare

Även om Mirabilis ligger bakom oss har Blåkullalajv inte slutat att tänka på framtiden. Flera lajv finns i sinnevärlden och vi får si vilka vi realiserar.

Tills vidare får ni nöja er med lite inspiration. Inspirationstexten ”Nyckeln” ger oss lite ny information om Viskande tornet på Visingsö. Mycket nöje.

 

Nyckeln

Selma hade suttit i tornet så länge så att hon kunde känna när överplitens blick svepte över cellerna med Pellucidus-besvärjelsen. Som en svag kittling i en lem hon inte hade. En fantomkänsla. Som alltid satt hon perfekt stilla när det vakande ögat gled över henne. Icke-upprorisk. Ofarlig. Det sista hon ville denna dag var att få besök av en vaktpatrull ledd av en sniffande alfa som snokade igenom hennes cell med allehanda snokoskop och skvallrografer. Stilla. Fredlig. Hon satt orörlig flera minuter efter det att förnimmelsen av magi försvunnit. För att vara helt säker.

Jag åt middag med familjen när du och dina skuggkabinettanhängare störtade in. Utan stav med gaffeln i handen. Du dödade mig utan att först ens sagt ett ord. En snabb kyla och sen var det över.

Selma lossade murflisan med tanken och använde sedan sin lillfingernagel för att lösgöra den från tornets vägg. Det lilla utrymmet innanför var knappt mer än en springa. Minimalisk nog för att inte registrera vid de otaliga inspektionerna. Från utsidan syntes ingenting. Bara om man visste vad som doldes i sprickan kunde man ha en chans att uppfatta den. Selma kände en våg av lättnad rulla över sig när hon såg den benvita skiftningen i stenen. Idag skulle bli hennes sista dag i tornet.

Vi hade precis förlovat oss. Leonora hade ett leende som fick mitt hjärta att studsa. Hon var den första som inte hade skrattat när jag berättade om min forskning, trots att jag själv visste att den var lite löjligt. Den dagen då jag greps av dina patruller väntade hon på mig på ett café i Gamla stan. Eftersom min kropp aldrig hittas lever hon fortfarande i ovisshet så här arton år efteråt och det tär på henne. Vissheten är viktig.

Selma böjde sig fram och la sina läppar mot den kalla stenen. För någon som iakttog henne på avstånd skulle det kanske se ut som en kyss av tacksamhet, som den en skeppsbruten placerar på stranden vid sin räddning, men för henne räckte ett svagt sug för att extrahera den tunna staven ur springan. Precis som hon rätade på ryggen kände hon pellucidus-besvärjelsen igen och satt helt stilla med staven vilande på tungan.

Smärtan går över snabbt. Men ångern blir man aldrig av med. Att inte få se sina barn ta studenten, att inte få kyssa deras pannor innan de går och lägger sig, att inte få säga ”jag älskar dig” en sista gång. Ångern över att inte vara redo.

Staven var så tunn att den nästan var genomskinlig. I flera år hade tornets putsade onyxytor och fängelsechef Nedomkulls anala nitiskhet motarbetat alla hennes planer att beväpna sig, men till slut hade hon funnit en väg. Läkaren som tillkallats till tornet för att hela hennes skada hade inte varit noggrann nog och inte uppmärksammat att det krossade fingerbenet som hon behövde återväxa inte var intakt. Selma hade först varit orolig att benflisan inte skulle vara stor nog men i takt med att hon hade arbetat hade oron stillats. Med hjälp av en uppslagen och vässad kindtand och ett tålamod som bara år i viskande tornet kunnat ge henne hade hon ristat de runor på staven som behövdes.

Vi hade inte ens något med konflikten att göra. Ända från början hade jag och Mikael kommit överens om att inte blanda oss i. Inte för att vi inte ville utan för barnens skull. Den enda anledningen till att jag var hos Brømdahl och Bensen den dagen var för att plocka upp trolldrycksingredienser. Din attack dödade sju helt oskyldiga för att komma åt en person som inte ens tillhörde lyktbärarnas inre krets. Så mycket död att leva med.

När Selma plockade ut staven ur munnen och höll den mellan tummen och pekfingret kunde hon känna krafter där inne, trots den ringa storleken. Hon visste att det var nyckeln hon hade väntat på. Den som skulle ta henne från Viskande tornet. I sexton år hade hon suttit inspärrad. I två år efter räkenskapens dag hade hon lyckats hålla sig dold med hjälp av sympatisörer men till slut hade aurorerna hunnit ikapp henne på den lilla ön i skärgården där hon bosatt sig. Sedan dess hade den lilla cellen på tjugoandra våningen varit hennes liv.

Jag hade lovat mina föräldrar att jag inte var inblandad. Jag hade sagt till dem att jag var för ung och att ingen tredjeårselev på skolan var inblandad. Jag hade sagt till dem att de var löjliga som oroade sig. Jag gjorde det för att skydda dem. När du lät arrestera mig trodde jag verkligen att jag skulle kunna hålla dem utanför. Men under tortyren fanns det inget motstånd kvar. Jag hade kunnat säga vad som helst för att slippa smärtan. Jag angav dem och de dog på grund av mig. Du fick mig att döda mina egna föräldrar. Det är en vetskap som aldrig försvinner.

Tornets vakter rörde sig i korridorerna. De följde ett inarbetat schema som Selma legat vaken och lyssnat på år efter år. Hon kunde deras rutiner bättre än de kunde dem själva. Idag lyssnade hon extra noga för att höra om det fanns några förrändringar i deras vanor. Varje steg var viktigt. Det skulle inte bli ett sjuttonde år.

Du dödade mig. Du såg mig i ögonen, ljög, sa att du var min vän och sedan dödade du mig.

Selma snurrade staven mellan tummen och pekgringet och rörde den vid pannan. Lyssnade. Bara en liten stund till.

Jag var gammal. Mitt liv var så gott som spenderat. Jag var inget hot mot er. Min make var sjuk och vi hade dragit oss tillbaka från kampen. Du tog dig till att söka upp oss. Du brände vårt hem. Du visste att min man aldrig skulle kunna ta sig ut. Du visste att jag aldrig skulle lämna honom.

Från våningen under hördes HugoHägersten-Håårds snyftningar på samma sätt som de gjort det sista årtiondet. Han hade inte varat länge efter det att de förde hit honom. Nu bröts hans snyftningar endast av korta perioder av sömn. För Selma hade det blivit ett lika bekant ljud som rösterna. I tornet satt många fångar och de förvarades alla på samma sätt oavsett deras brott. Det var deras egna handlingar som avgjorde hur smärtsam deras vistelse var. De som hade byggt tornet hade varit skickliga magiker, även om det var många hundra år sedan. Tornet som reste sig ur ekskogen på Visingsö var norra halvklotets kraftfullaste paranormala ledare och de dödas andar samlades här. Den som skickats till tornet med liv på sitt samvete kunde räkna med att få höra av sina offer i tornet. Få visste detta bättre än Selma.

Jag kämpade för mitt ofödda barn. För att hon skulle kunna växa upp i ett land utan rädsla. Du dödade mig men jag ångrar inget.

När ljuset till slut släcktes reste sig Selma från sin plats. Det var dags. Hon höll sin nyckel i sin hand och hon kände sig helt lugn. När Selma först kommit till viskande tornet hade hon gjort sitt bästa för att hålla rösterna borta. Hon hade kämpat emot dem, dränkt dem, överröstat dem och hållit dem på avstånd på alla sätt hon kunnat. Hon hade hatat dem och allt de stod för. Hon hade inte velat höra deras evinnerliga tjat. Det var en kamp hon hade varit på väg att förlora, som alla andra som satts i tornet. Ett steg hitom galenskapen.

Våra liv på ditt samvete. Våra familjer och vänners smärta på ditt samvete. Vårt söndrade land på ditt samvete. Det är ett bagage du måste bära med dig.

Men hon hade funnit en sätt att besegra rösterna. Genom att ge efter för dem. Genom att sluta kämpa. Genom att öppna sig. I flera år hade hon lyssnat deras berättelser utan att försöka undfly. Hon hade hört om deras liv och deras död. Hon hade delat deras smärta, mött deras anklagelser, böjt sig för deras vrede. Bit för bit hade hennes försvar monterats ner och hennes egna rökridåer skingrats. Över tid hade hon kommit att förstå och genom detta hade hennes liv tagit en ny riktning. Viskningarna lämnade henne aldrig och deras berättelser var de samma. Men tonläget hade ändrats. De hade blivit hennes tröst.

Smärtan var intensiv men den försvann snabbt. Snabbare än jag trott.

Alla vakter hade avslutat sina patruller. Det skulle dröja innan nästa pellucidus-besvärjelse. Det var dags att lämna fängelset. Selma höjde nyckeln till sitt bröst och satte den mot sitt hjärta. Hon kunde känna hur de viskande rösterna samlades kring henne och välkomnade henne. Hon hade slutat fly. Hon var inte längre rädd.

”Avada kadavra!”

 

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s